Hullo, Calum here. For some reason I just can't stop thinking about mr Justin Fashanu, who defiled Hearts back in the days. Get your cock out for the boys, shitstabber! Over and out.

Jag har haft kontakt med min vän Calum på Facebook. Han ska gå på fotboll imorrn och har förberett sig väl. Matchtröjan är nytvättad och ligger redo på nattduksbordet och i hans kylskåp ligger en hop ölburkar inknölade, hans nödvändiga färdkost under matchdagen. Vad kan gå fel?

Jag blir dock inte klok på hans falangs smeknamn, "Jambos". Så vitt jag vet är det swahili och grymtas fram som en hälsningsfras på en kontinent långt, långt bort. Ja, ja.

Utan att vara speciellt insatt vet till och med jag att de syltfärgade möter IRA:s förfäktare Celtic på lördag, en synnerligen motbjudande förening. Simpel potatispest fick indolenta irländare att överge sitt land, många lyckades likt råttor kravla sig ombord första bästa skorv västerut över Atlanten, men de lataste av de lata mäktade bara med en kort tripp österut, till hålan Glasgow, en gudsförgäten svulst på det brittiska öriket.

Skabb sprider sig lätt, katolicism sprider sig utan tvekan minst lika lätt. Stora delar av skottlands största stad är idag i papisternas grepp, en bister sanning. Man ämnar ta över hela landsändan och försitter ingen chans, sin annars lata natur till trots. Spjutspetsen i sportens värld är tidigare nämnda Celtic. Bisarra ritualer i kloster och kyrka lockar vissa delar av den svagsinta befolkningen, har man ett fotfäste även där folk önskar förströelse ökar chansen till hjärntvätt mångfalt. Detta vet skithögarna från Parkhead att utnyttja.

Nåja, nu svävar jag ut. Jag kanske tillskriver morgondagens drabbning mer betydelse än den förtjänar. Calum är dokumenterat törstig och hans fallenhet för offentlig fylla och primalskrik i grupp bör ingen tvivla på eller underskatta. Jag önskar en bredsida i plytet på den religiösa fienden, vår vän tvärs över Nordsjön nöjer sig måhända med en bredsida rakt i nätet bakom Celtics sista utpost. Vi blir båda glada över en vinst för de vinröda, men kanske av olika skäl. No surrender to the IRA? Imorgon tas kampen på "Bogheads" gulnade gräsmatta, imorgon må Ian Paisley's proselyter plocka upp stafettpinnen på den politiska arenan.

Jag tog mig en promenad till min vän för en stunds samvaro och några öl. Han hade några cider och jag en minimal ranson bira. Jag har lite dålig erfarenhet av snuten, så jag väntade med ruset tills jag kom hem. Vill inte bojas och hamna i det galonklädda baksätet på en grisbil igen. Eftersom jag var näst intill nykter tröttnade jag snart på sällskapet, så jag tackade för mig och gick hem på stadiga ben. Nu har jag åtgärdat problemet, jag har fått i mig en skaplig mängd burkar. Det är ju fan att man inte ska kunna beträda stadens gator berusad utan att bli grisens slagpåse.