Det blev att vara med Plankan en stund. Vi var på puben och jag drack upp mina slantar, han spelade bort dem. Han satte sig vid mitt bord och svor och levde om. Och han ska kalla sig kristen... Han var på mig om att få låna, men jag sa nej och han blev inte glad. Han gick hem i vredesmod och kvar satt jag med ett léende på läpparna. Jag finner hans spelberoende komiskt, Plankan gör av med allt (förutom att han köper ett och annat cigarettpaket) och är i konstant behov av stålar. Jag lånar inte ut till honom längre och det borde han ha lärt sig vid det här laget. Plink, plank, plonk, hungrig och pank kan han gott vara, jag tycker inte synd om honom.