Nu är jag nere på låga nivåer antipsykotikum och har helt slutat med mitt antidepp (heter nåt i stil med Escilatopram) och den lugnande skiten Lergigan. Jag har aldrig varit deprimerad, så the big E I don't need anymore. Kanske har den effekt mot ångest, vill minnas att jag hört det, men den effekten är sannerligen svag om den ens existerar. Jag kör på med kanske 300 mg Clozapine, det räcker för mig. Jag har utmanat vården förr, senaste gången var i år när de ville tvångsmata mig på hospitalet och jag bara struntade att dyka upp. Helt utan piller har jag inte varit på länge, men det är såklart ambitionen. Läkarklantar kan dra åt hel med sina receptlappar, dem har jag inget förtroende för. Så det så!

Jag slog mig i slang med en härlig kille från Syrien när jag var på "klubben" igår. Han talade ingen svenska, så vi använde engelska. Jag kallade honom "slender boy" och gav honom flera komplimanger, bland annat för hans runda och fasta bakdel.

Vi klämde lite på varandra och han var sannerligen redo, det framgick med all önskvärd tydlighet när jag rörde vid hans skrev.

Vi gick hem till mig och hade en fantastisk natt tillsammans. Ivriga fingrar och stålhårda kön... Naturligtvis bytte vi telefonnummer, detta kan vara början på ett seriöst förhållande.

MVH/Lennart K Lindström

Jag tog med mig ett A4-ark med en eggande text på och gick ned på stan, det var dags att sprida budskapet. Jag ställde mig vid ett varuhus och började läsa högt med klar stämma. Jag tog upp Palmemordet och annat jox. De flesta jag såg gick förbi med hasande steg och halvöppna munnar, men en del stannade faktiskt till och lyssnade. Jag nämnde partiet vid namn flera gånger och kanske, kanske säkrade jag några röster på SOS, mitt parti. Välj mitt parti vid valet nästa år så lovar jag att städa ur riksdagshuset och ge landsförrädarna vad de förtjänar. Revolution!

MVH/Herr X