Jag har fått kontakt med en skön, äldre man (vi kan kalla honom Arne) från Stockholm. Han har haft lite problem med potensen, men har fått tabletter utskrivna, antar att det är Viagra. Nu har han tydligen dagliga erektioner och vill dra nytta av dem.

På lördag är det jag som tar tåget till Stockholm, vi ska umgås hela helgen. Det blir besök på pubar, så att man blir lite vågad och släpper hämningarna, sedan ska vi gå på bastuklubb.

Bastuklubbar har man ju hört talas om, men jag har faktiskt aldrig varit på en sådan. Jag hade två kompisar som på 80-talet tyvärr råkade dra på sig aids och de åkte ofta till storstaden och "bastade", det kan ha varit där de drog på sig smittan. Själv fick jag mitt lystmäte på hemmaplan, det dög åt mig, men visst har man alltid velat prova på bastubad med efterföljande obligatorisk sexakt.

Som alltid när jag reser packar jag ned analdildon. Äkta vara är ju bäst, men jag njuter av att borra upp en tajt ringmuskel framför mina ögon. Ge killen vad han tål och sedan ställa mig i position bakom honom och ta honom utan krusiduller.

Tänk att massera Arnes skrynkliga pung och varsamt stimulera hans lilla snorre så att den snart står i all sin prakt. Han vet nog hur en slipsten ska dras, han har ju varit med i svängen längre än jag. När jag försiktigt förde in ett litet finger i stjärten på pojkrummet hade han hårda samlag med läderbögar på daglig basis.

Jag räknar med att åka hem med öm stjärt på söndag, men jag kan sitta på en kudde hela nästa vecka. En veckända i Stockholm ska kännas, annars kan man lika gärna stanna hemma.

MVH/Lennart K Lindström

Här har man gått tre och ett halvt dygn utan spånken och jag märker kanske lite förbättringar, men mycket är det inte. Sitter nu sjöblöt och sörplar folköl.

Har vissa kroppsliga besvär och de skadorna är säkert permanenta. Är hjärtat kaputt kommer jag att vägra en transplantation, då dör jag hellre. Då får man ju träffa de släktingar som gått före (har inga vänner som trillat av pinn än), speciellt min syster ska bli kul att få träffa igen.

Fast jag är rädd för att hamna i helvetet, där verkar man ju hamna för småsaker. Med tanke på mitt liv och mina gärningar blir det väl mitt öde att plågas i en evighet. Skulle jag undslippa det flammande helvetet blir jag säkert en osalig ande som aldrig kommer till ro.

Visste jag säkert att jag kom till Gud och fick omges av hans kärlek och godhet skulle jag inte tveka att själv göra slut på skiten, jag kan nå järnvägen på en halvtimma.

Nu sitter man här och våndas och ångrar bittert hur man levt de senaste 20-25 åren. Sent ska syndaren vakna, det skriver jag under på. Fast jag har periodvist haft det rätt kul, både när jag suttit framför TV:n eller datorn och berusat mig, eller när jag hängt i parkerna och lassat i mig varm öl. Fast det var ett högt pris att betala, det inser jag nu.

Återigen har stora delar av staden täckts med information från partiet SOS, de sanna revolutionärerna. A4-ark efter A4-ark tejpades upp på strategiska platser, när yrvakna knegare om några timmar hasar runt på gatorna möts de av ett stålhårt budskap. Inte bara Olof Palme fick sig en släng av sleven, hela skiten till regim i Stockholm kapades längs fotknölarna, som de knölar de är. Vi ska piska upp stämningen, vi ska frammana ett inbördeskrig där miljontals förhoppningsvis dör illa kvickt, det är dags att rensa upp och endast låta de värdiga överleva. Ur spillrorna bygger vi ett nytt samhälle, där lantbrukaren och hans hårda slit blir ett föredömme. Sjuka städer blir ett sjukt minne blott. Glöm inte att i år är ett valår. Vi tar kampen på alla plan, vi spelar med i det demokratiska spelet. Fast SOS:s verkliga styrka står att finna på slagfältet, tar vi inte makten genom politiska ansträngningar gör vi det med dragna svärd. Regimens dagar är räknade.