Jag tror herr Karlsson (ett oskyldigt namn, naturligtvis taget) boendes på Utsiktsvägen är skridfinne. Jag har skymtat bruna ögon i hans dubiösa ansikte, han kan nästan misstas för svensk, men synar man honom och andra filurer av samma sort ser man snart de skillnader som finns där. Norrlands svar på övriga landets CENSUR vågar sig alltså söder om polcirkeln. Idag en "same" på vår vackra Utsiktsvägen, imorgon tio av dem på parallelgatan. Var ska det sluta, hur ska det sluta, med totala anarki? Det kan ni skriva upp.

Jag tar locket av min skrivmaskin av märket Facit så snart punschen är uppdrucken, jag har en insändare att författa. Folket måste upplysas om frontalattacken på östergötlands pärla Motala. Fast känner jag murvlarna på lokaltidningen rätt så blir jag väl i vanlig ordning förvägrad rätten att komma till tals, det jag skickar in brukar hamna i papperskorgen även fast jag ibland använder påhittat namn. De har maskiner som på något finurligt vis listar ut att det är jag som är avsändare. De drar nytta av den senaste tekniken för att effektivt kunna tysta alla hederliga medborgare.

Jag vägrar prisa Palme, inte bara det, jag unnar mig en bit princesstårta den 28:e februari varje år. Tyvärr lever skithögens feberfantasier kvar i både kommunhus och tidning. En socialdemokratisk maffia som inte skyr några medel. De pumpar ut den röda propagandan i blaskan och fattar prilliga politiska beslut i det där jämra kommunhuset (kommunisthuset).

Motala ska förstöras till varje pris, ty här finns det fler än en kämpe kvar, trots årtionden av förtryck och trakasserier. Det räcker inte att likvidera mig och Nils-Erik, hela befolkningen måste stryka med, för visst har vi sått ett frö hos mer än en ortsbo.

Utsiktsvägen må vara förlorad, men än har inte röda pesten tagit över hela metropolen. Jag vet att fler än jag gör sig redo för strid. Och när motalabon väl kavlat upp ärmarna, ja då går ingen säker, inte ens förbrytare med partibok. Vänta och se, bara...

MVH/Sune Andersson

Jaha ja, det är visst inte bara jag som försmäktar dessa tider. All styrka till dig, herr Anonym. Själv är jag tvingad av chefen på mitt vuxendagis att ta kontakt med psykiatrin, annars skulle han göra det åt mig, sa han med myndig stämma. Upplever alltid obehag när jag är på det där jäkla sjukhuset, har så dåliga minnen därifrån.

Det är då rakt ingen fara för inläggning, jag behöver bara hjälp att trappa upp min medicindos efter en längre tids slarv. Behöver då tabletter i svagare styrka än dem jag har hemma och jag hoppas och tror att det snart ska vara fixat. Dock måste jag ju gå hela vägen till sjukan och det tar ju emot. Åker kommunalt gör bara nysvenskar och slynglar.

Misstänker att jag måste prata med en läkare och då ryker ju flera hundra spänn, det var ju mindre bra. Skulle vården prilligt nog få för sig att föreslå inläggning blir det så klart ett vänligt men bestämt nej från min sida. Jag är fullt frisk och det finns absolut ingen risk för tvångsvård, det kräver att man är rejält urflippad. Det finns ju faktiskt de som lagts in vid medicinbyte, så man vet aldrig vad läkaren får för sig, dock. Märkligt, för övrigt, hur folk kan gå med på det. De kan inte ha koll på sina rättigheter.

Jag ska ta mig ett par cigaretter, sedan är jag redo att gå i clinch med Psykossektionen. Jag avskyr verkligen allt som har med psyket att göra, men måste man så måste man. Va fan skulle jag slarva med mina piller för?

MVH/Herr X