Jag är en första klassens slarver, jag tar inte min medicin som jag ska. Det har varit så sedan första början, ända sedan min första kontakt med psykiatrin. Fick först Zyprexa, tror det blev injektioner med Risperdal Consta efter det, då jag sa som det var att jag inte tog skiten som jag skulle. Risperdal (denna peniskrympande medicin) bet inte på mig, jag förblev fortsatt knas och blev inlagd flera gånger per år. Till slut återstod bara Clozapine och den har jag än idag.

Jag stod på maffiga 700 mg om dagen och tog den nästan som ordinerat, men man vill ju ha så lite medicin som möjligt, så jag bad om sänkt dos och det gick bra. Hamnade på 600 mg.

Full dos var det ett bra tag sedan jag tog, fast det tog några månader innan "slarvet" märktes. Det gamla vanliga: paranoia och röster. Hade förtvivlat svårt med sömnen som grädde på moset och då bestämde jag mig för att trappa upp dosen och gå tillbaka till de där 600 mg om dagen.

Till min förvåning såg jag att jag endast hade fyra hundramilligrammare i medicinpåsarna jag har. Tillsammans med dem finns fyra mindre tabletter, men det kan ju vara den odugliga Lergigan, vilken jag aldrig tar.

Kanske skulle man kasta i sig det man har utskrivet, jag funderar på det. 400 mg är kanske den dos jag har och det är ju inte så mycket. Det frestar på att alltid vara misstänksam och på helspänn. En god natts sömn med lite piller i kistan är modellen. Jodå.

MVH/Herr X

Fråga mig inte varför jag fyra dagar i veckan träffar på en person som borde aborterats, jag vill inte avslöja mig, men så är det. Killen fyller 22 år i höst och han är ungefär lika klipsk som bakteriekulturen i min surnade yoghurt längst in i kylskåpet. Små öron, onaturligt vig och med en tunga som hänger ned på hakan. En tvättäkta mongoloid.

Jag brukar grimasera när han tittar på mig, men han bara flabbar eller gör tummen upp. Sedan pratar jag rotvälska med honom och undrar om han känner Sixten, Birger, Evert Taube eller Olof Palme. Vidare låtsas jag inte höra vad han säger, det blir sköna ordväxlingar och han blir till min glädje irriterad när jag kör på det.

Ein Brausebad, ein Brausebad så är man honom kvitt. Alla människor är lika mycket värda, eller hur var det nu? Säkert.

Jag har oturen att regelbundet stöta på sinnesslöa "människor" och de har en sak gemensamt, de gillar dansbandsmusik. Jag själv är ingen musiksnobb, jag gillar allt från black metal till Thore Skogman, men dansband? Nä.

Jag kan på rak arm komma på fem personer som gillar Lasse Stefanz, Vikingarna och allt vad orkestrarna heter. De går igång på "De sista ljuva åren" och vickar på rumpan när Christer Sjögren sjunger senaste hiten med smäktande stämma. Vad beror det på?

Jag mår fysiskt dåligt av denna tillrättalagda smörja, vem faen lyssnar frivilligt på den? Hjärta, smärta, blaj, blaj, blaj. Fy bubblan!

MVH/Werner von Oben