Mitt liv har blivit så tomt, jag gör inget, sitter bara på rumpan om kvällarna och glor. För att fördriva tiden la jag mig på sängen förut, och vilade/sov i nästan fyra timmar. Vad ska jag uppe o göra? Förut levde jag för fyllorna och utan dem har jag ingenting kvar. Jag leker med tanken att köpa mig en påse gott imorgon, det blev då i alla fall en kortare nykter period, alltid något. Ska det vara så här varje dag vete fan om jag orkar. Den psykiska abstinensen är inte att leka med.

Det är ju alla tiders, nu har det gått en vecka utan fylla. Jag dricker läsk och folköl, det är allt. Smärtorna i magtrakten (levern?) är borta och jag tycker att hjärtat har lugnat ned sig. Helgen blev inte så jobbig som jag befarat, visst gick det att vara nykter även då. En bonus är att man sparar pängar, pängar, pängar och det är ju inte fel. Nu tar jag en klunk Dr Pepper, en annan är ju renlevnadsmänniska numera.

Jag skulle vilja hjälpa gamla, svårt sjuka människor att somna in. Tänk de som är sängliggande och har ett ovärdigt liv. Varför förlänga lidandet, bättre då att kanske ge dem "något" att dricka och ge dem ett värdigt slut.

Min farmor antar jag levde ett fullgott liv, men hon uttryckte ibland när man träffade henne en önskan om att få dö. Hon bodde på ett äldreboende och bara glodde rakt in i väggen. Jag vill ge de äldre en hjälpande hand, inte hålla dem vid liv på konstgjord väg.

Det finns fler jag skulle vilja hjälpa, bland annat mongoloider. Jag befinner mig ofta i närheten av en och skulle gärna ge honom ett glas läsk med kaliumcyanid i. Hans största passion i livet är att äta chips och spela datorspel, det säger väl allt? Han borde ges möjligheten att möta Gud istället.

Skulle jag hjälpa någon eller några och åka fast antar jag att brottsrubriceringen blir mord, tyvärr är lagen sådan. Att hjälpa någon att så att säga ta steget borde inte anses vara mord, tvärtom, kanske borde man till och med bli belönad.

Ein dasein ohne Leben. Tänk på det, gott folk.

Jag har väl alltid haft en romantiserad bild av Island, den vita människans sista utpost (förutom kanske Färöarna) i Europa, så jag är kanske inte ska tas alltför allvarligt, men där skulle jag kunna tänka mig att bo. Och vilka sköna namn medborgarna har. Olafur, Bjarni, Halldor och allt vad det är. Charmigt!

I Sverige är det vanligt med bastardnamn som t ex Tony, Ronny och Kevin. Om det nu inte är Mohammed, Abdulla eller kanske Rashid, den nya "svenskens" förnamn.

Jag vet, landets plågas svårt av ett pågående folkutbyte (ingen kommer undan när EU utövar sin makt), men än lever den islänska kulturen och än pratas det främst islänska i landet. Fan, när jag skulle klippa mig häromåret fick jag använda gester och grymtningar för att göra mig förstådd.

Vilket land, vilken natur! Dessutom är man duktiga på att kicka boll, en struntsak egentligen, men jag är ju idrottsintresserad, så det har imponerat på mig.

Jag är redo att fly Sverige och ta plats bredvid Ingolfur vid den karga kusten och smälla en mäktig hammare i huvudet på de CENSUR som försöker invadera landet. "O guo vors lands"!

Av: Wolfram Tungsten

Jag tror herr Karlsson (ett oskyldigt namn, naturligtvis taget) boendes på Utsiktsvägen är skridfinne. Jag har skymtat bruna ögon i hans dubiösa ansikte, han kan nästan misstas för svensk, men synar man honom och andra filurer av samma sort ser man snart de skillnader som finns där. Norrlands svar på övriga landets CENSUR vågar sig alltså söder om polcirkeln. Idag en "same" på vår vackra Utsiktsvägen, imorgon tio av dem på parallelgatan. Var ska det sluta, hur ska det sluta, med totala anarki? Det kan ni skriva upp.

Jag tar locket av min skrivmaskin av märket Facit så snart punschen är uppdrucken, jag har en insändare att författa. Folket måste upplysas om frontalattacken på östergötlands pärla Motala. Fast känner jag murvlarna på lokaltidningen rätt så blir jag väl i vanlig ordning förvägrad rätten att komma till tals, det jag skickar in brukar hamna i papperskorgen även fast jag ibland använder påhittat namn. De har maskiner som på något finurligt vis listar ut att det är jag som är avsändare. De drar nytta av den senaste tekniken för att effektivt kunna tysta alla hederliga medborgare.

Jag vägrar prisa Palme, inte bara det, jag unnar mig en bit princesstårta den 28:e februari varje år. Tyvärr lever skithögens feberfantasier kvar i både kommunhus och tidning. En socialdemokratisk maffia som inte skyr några medel. De pumpar ut den röda propagandan i blaskan och fattar prilliga politiska beslut i det där jämra kommunhuset (kommunisthuset).

Motala ska förstöras till varje pris, ty här finns det fler än en kämpe kvar, trots årtionden av förtryck och trakasserier. Det räcker inte att likvidera mig och Nils-Erik, hela befolkningen måste stryka med, för visst har vi sått ett frö hos mer än en ortsbo.

Utsiktsvägen må vara förlorad, men än har inte röda pesten tagit över hela metropolen. Jag vet att fler än jag gör sig redo för strid. Och när motalabon väl kavlat upp ärmarna, ja då går ingen säker, inte ens förbrytare med partibok. Vänta och se, bara...

MVH/Sune Andersson

Jaha ja, det är visst inte bara jag som försmäktar dessa tider. All styrka till dig, herr Anonym. Själv är jag tvingad av chefen på mitt vuxendagis att ta kontakt med psykiatrin, annars skulle han göra det åt mig, sa han med myndig stämma. Upplever alltid obehag när jag är på det där jäkla sjukhuset, har så dåliga minnen därifrån.

Det är då rakt ingen fara för inläggning, jag behöver bara hjälp att trappa upp min medicindos efter en längre tids slarv. Behöver då tabletter i svagare styrka än dem jag har hemma och jag hoppas och tror att det snart ska vara fixat. Dock måste jag ju gå hela vägen till sjukan och det tar ju emot. Åker kommunalt gör bara nysvenskar och slynglar.

Misstänker att jag måste prata med en läkare och då ryker ju flera hundra spänn, det var ju mindre bra. Skulle vården prilligt nog få för sig att föreslå inläggning blir det så klart ett vänligt men bestämt nej från min sida. Jag är fullt frisk och det finns absolut ingen risk för tvångsvård, det kräver att man är rejält urflippad. Det finns ju faktiskt de som lagts in vid medicinbyte, så man vet aldrig vad läkaren får för sig, dock. Märkligt, för övrigt, hur folk kan gå med på det. De kan inte ha koll på sina rättigheter.

Jag ska ta mig ett par cigaretter, sedan är jag redo att gå i clinch med Psykossektionen. Jag avskyr verkligen allt som har med psyket att göra, men måste man så måste man. Va fan skulle jag slarva med mina piller för?

MVH/Herr X

Jag har fått kontakt med en skön, äldre man (vi kan kalla honom Arne) från Stockholm. Han har haft lite problem med potensen, men har fått tabletter utskrivna, antar att det är Viagra. Nu har han tydligen dagliga erektioner och vill dra nytta av dem.

På lördag är det jag som tar tåget till Stockholm, vi ska umgås hela helgen. Det blir besök på pubar, så att man blir lite vågad och släpper hämningarna, sedan ska vi gå på bastuklubb.

Bastuklubbar har man ju hört talas om, men jag har faktiskt aldrig varit på en sådan. Jag hade två kompisar som på 80-talet tyvärr råkade dra på sig aids och de åkte ofta till storstaden och "bastade", det kan ha varit där de drog på sig smittan. Själv fick jag mitt lystmäte på hemmaplan, det dög åt mig, men visst har man alltid velat prova på bastubad med efterföljande obligatorisk sexakt.

Som alltid när jag reser packar jag ned analdildon. Äkta vara är ju bäst, men jag njuter av att borra upp en tajt ringmuskel framför mina ögon. Ge killen vad han tål och sedan ställa mig i position bakom honom och ta honom utan krusiduller.

Tänk att massera Arnes skrynkliga pung och varsamt stimulera hans lilla snorre så att den snart står i all sin prakt. Han vet nog hur en slipsten ska dras, han har ju varit med i svängen längre än jag. När jag försiktigt förde in ett litet finger i stjärten på pojkrummet hade han hårda samlag med läderbögar på daglig basis.

Jag räknar med att åka hem med öm stjärt på söndag, men jag kan sitta på en kudde hela nästa vecka. En veckända i Stockholm ska kännas, annars kan man lika gärna stanna hemma.

MVH/Lennart K Lindström

Här har man gått tre och ett halvt dygn utan spånken och jag märker kanske lite förbättringar, men mycket är det inte. Sitter nu sjöblöt och sörplar folköl.

Har vissa kroppsliga besvär och de skadorna är säkert permanenta. Är hjärtat kaputt kommer jag att vägra en transplantation, då dör jag hellre. Då får man ju träffa de släktingar som gått före (har inga vänner som trillat av pinn än), speciellt min syster ska bli kul att få träffa igen.

Fast jag är rädd för att hamna i helvetet, där verkar man ju hamna för småsaker. Med tanke på mitt liv och mina gärningar blir det väl mitt öde att plågas i en evighet. Skulle jag undslippa det flammande helvetet blir jag säkert en osalig ande som aldrig kommer till ro.

Visste jag säkert att jag kom till Gud och fick omges av hans kärlek och godhet skulle jag inte tveka att själv göra slut på skiten, jag kan nå järnvägen på en halvtimma.

Nu sitter man här och våndas och ångrar bittert hur man levt de senaste 20-25 åren. Sent ska syndaren vakna, det skriver jag under på. Fast jag har periodvist haft det rätt kul, både när jag suttit framför TV:n eller datorn och berusat mig, eller när jag hängt i parkerna och lassat i mig varm öl. Fast det var ett högt pris att betala, det inser jag nu.