Jag har sedan en tid dragit ned på min medicinering. Jag ska ta 450 mg av den antipsykotiska medicinen Clozapine, men den dosen var det länge sedan jag tog. Har väl kastat i mig allt mellan 100 och 400 milligram. Jag är i remission, som det så fint heter och behöver inte föreskriven dos.

Jag har kört på 200 milligram och det funkar bra. Jag måste upp om morgnarna, tar jag allt jag ska blir jag ett dreglande (ökad salivering är den vanligaste bieffekten) vrak.

Jag har inga röster och har inga knastankar. Jag är väl förankrad i verkligheten, jag uppvisar inga symptom på psykisk sjukdom. Jag planerar att dra ned ytterligare på dosen och fram på höstkanten kanske jag är helt medicinfri. Det går ju bra det här.

Att bli klubbad av en rejäl dos kan väl vara skönt någon gång då och då, men inte varje jäkla dag. Tro't eller ej, jag har faktiskt saker att göra vissa dagar, jag kan inte hasa runt med dreglet hängandes från mungipa och haka. Det är inga sockerpiller jag (inte) tar.

Vem behöver full dos? Endast de sjuka.

MVH/Herr X

Jag tog idag på mig min vårjacka för första gången i år, den räckte mer än väl. Jag skulle på utomhusaktivitet, sätta mig på en parkbänk, med andra ord.

Jag tog med mig ett välkylt sexpack folköl och hamnade i en mindre park och gjorde den trevliga upptäckten att bänkarna nu var tillbaka efter vinterhalvåret. Toppen!

Det var jag och två kompisar som samsades om utrymmet på en av bänkarna. De andra drack så klart starkvaror, men en annan har vant sig vid de svagare ölen.

Jag satt med dem rätt länge och vi gafflade och hade oss. När klockan närmade sig halv sju skulle kompisarna en sista gång till systembolaget, för att sedan bege sig till Gränden, som stället kallas, ett tillfälligt boende för det törstiga gardet.

Vi skiljdes åt och lovade varandra att ses snart igen. Visst tar jag ett varv på stan även imorgon, jag vill ju umgås med mina kompisar, inte sitta hemma och glo. När smakar en Tuborg bäst? I glada vänners sällskap.