For some reason I found myself way out east earlier today. In dreary old Prestonpans, a (too) quiet and utterly boring dormitory town where nothing ever happens. Not my idea of heaven, by the way, more like how I imagine hell without pitchforks and fire and brimstone.

I went there with a friend of mine who actually managed to come up with a reason to pay the town a visit. With his unimportant business out of the way it was time to hit the bottle Berserker-style.

I stopped counting the pubs we visited after maybe five pints, but I think we managed to cover them all. Small toon, small selection of establishments serving frosty lagers. The noble art of self-indulgence. That's how the old saying goes, right?

I left Prestonpans a lot happier than I was when I first got there. We took the rickety-ride back home in a good mood and not just because we left the armpit of the country behind us. A big thank you to Tennent's Super, it wouldn't have been possible without you.

Barred from your favourite pubs in the bustling city? No problem, one can actually get drunk a short bus ride away. East Lothian isn't all muck and grime. Who would have thought that?

Rambling Calum signing off

Jag ringde chefen det första jag gjorde när jag vaknat. Ryggen, ni vet. Sedan otålig väntan tills klockan närmade sig tio, jag ville ju möta upp kompisarna vid systembolaget.

Alla var där, som det heter. Alla utom Finske Mannen då. Han hade tydligen snattat handtvål på Netto och blivit rusig, varpå snuten klippte honom. Sånt händer.

Vi var ett gäng som begav oss till Olaiparken, där har man upplevt många fyllor. Det dukades upp med Pripps blå, Heineken och allt vad det var. Manegen var krattad, inget kunde gå fel.

En annan sörplade trist folköl, men jag börjar bli van. Jag tackade ståndaktigt nej till de slurkar jag erbjöds, här finns det ryggrad.

Det blev några timmar i mina vänners sällskap, alltid lika trevligt att gaffla lite med dem. Det lutar väl åt att jag blir hemma resten av veckan, men jag kommer att ha fullt upp. Hinka folköl och prata strunt, det håller mig sysselsatt.

Tio i tio imorgon står jag vid systembolaget. Jobb har jag inte tid med.

Vem bryr sig egentligen om damidrott? Allt kvinnor gör på en plan gör män så mycket bättre. Det är ju roligt för de små liven att ha valfri sport som intresse och hobby, men intresset för att titta på det, till och med att betala för att göra det, finns helt enkelt inte.

Jag har själv sett en del damfotboll och ett par gånger har jag betalat för att göra det. Inte urtråkigt, men inte speciellt medryckande. Dessutom har jag spelat i mixed-lag på korpnivå, så visst vet jag vad jag talar om.

Något jag finner obehagligt är kvinnor med manliga drag, som negersystrarna Williams i tennisen, eller Caster Semenya på löparbanan. Testosteron i överflöd ger de drabbade ett orättvist övertag gentemot övriga "atleter". Fotbollen är hårt drabbad, en butch konkurrerar ut en späd tjej sju dar i veckan.

Nu gnälls det om att nån tennisturnering för damer lagts ned. Bristande publikintresse och dåligt med sponsorer. Ett fullt förståeligt beslut. Ska kvinnor idrotta måste publikintresset komma naturligt, det kan inte tvingas fram.

Den statliga televisionen, styrd av marxister och pk-tomtar, kör dock på och fantiserar föga förvånande om höga tittarsiffror. Den kommer att visa flera matcher i damernas högstaserie i fotboll. Själv lockas jag mer av "Språka på serbokroatiska" i grannkanalen.

Okej, jag tror jag förstår. Det finns inga skillnader mellan könen. Manligt och kvinnligt är endast en social konstruktion, det vet Karl Marxs förfäktare att berätta. Män? Kvinnor? Vi är ju för fan "hen" hela bunten.

Kämpa er gärna svettiga när ni utövar er favoritidrott, damer, men förvänta er inga åskådare annat än sambon och snoriga ungen. Allting som ni gör kan jag göra bättre.