Bring on the Hibs, the Hoops and what not, bring on papists by the score. The enemies slither to Tynecastle not once but twice next month. Oh, please grind on, glorious Hearts. The title's beyond our reach, but fighting for one's honour is important. No nuns or no priests, no rosary beads... No surrender!

Your Calum Stewart

Jag passade på att gå in på konditoriet när jag ändå var ute och promenerade. Det blev fyra karlsbadergifflar, så nu har jag godsaker fram till på söndag. Jag har även kaffe, Arvid Nordquist, så jag klarar mig ett tag. Strax häller jag upp ett glas punsch och sätter på en skiva med negerjazz, jag börjar helgfirandet en smula tidigt.

MVH/Vän av ordning

For some reason I found myself way out east earlier today. In dreary old Prestonpans, a (too) quiet and utterly boring dormitory town where nothing ever happens. Not my idea of heaven, by the way, more like how I imagine hell without pitchforks and fire and brimstone.

I went there with a friend of mine who actually managed to come up with a reason to pay the town a visit. With his unimportant business out of the way it was time to hit the bottle Berserker-style.

I stopped counting the pubs we visited after maybe five pints, but I think we managed to cover them all. Small toon, small selection of establishments serving frosty lagers. The noble art of self-indulgence. That's how the old saying goes, right?

I left Prestonpans a lot happier than I was when I first got there. We took the rickety-ride back home in a good mood and not just because we left the armpit of the country behind us. A big thank you to Tennent's Super, it wouldn't have been possible without you.

Barred from your favourite pubs in the bustling city? No problem, one can actually get drunk a short bus ride away. East Lothian isn't all muck and grime. Who would have thought that?

Rambling Calum signing off

Jag ringde chefen det första jag gjorde när jag vaknat. Ryggen, ni vet. Sedan otålig väntan tills klockan närmade sig tio, jag ville ju möta upp kompisarna vid systembolaget.

Alla var där, som det heter. Alla utom Finske Mannen då. Han hade tydligen snattat handtvål på Netto och blivit rusig, varpå snuten klippte honom. Sånt händer.

Vi var ett gäng som begav oss till Olaiparken, där har man upplevt många fyllor. Det dukades upp med Pripps blå, Heineken och allt vad det var. Manegen var krattad, inget kunde gå fel.

En annan sörplade trist folköl, men jag börjar bli van. Jag tackade ståndaktigt nej till de slurkar jag erbjöds, här finns det ryggrad.

Det blev några timmar i mina vänners sällskap, alltid lika trevligt att gaffla lite med dem. Det lutar väl åt att jag blir hemma resten av veckan, men jag kommer att ha fullt upp. Hinka folköl och prata strunt, det håller mig sysselsatt.

Tio i tio imorgon står jag vid systembolaget. Jobb har jag inte tid med.

Vem bryr sig egentligen om damidrott? Allt kvinnor gör på en plan gör män så mycket bättre. Det är ju roligt för de små liven att ha valfri sport som intresse och hobby, men intresset för att titta på det, till och med att betala för att göra det, finns helt enkelt inte.

Jag har själv sett en del damfotboll och ett par gånger har jag betalat för att göra det. Inte urtråkigt, men inte speciellt medryckande. Dessutom har jag spelat i mixed-lag på korpnivå, så visst vet jag vad jag talar om.

Något jag finner obehagligt är kvinnor med manliga drag, som negersystrarna Williams i tennisen, eller Caster Semenya på löparbanan. Testosteron i överflöd ger de drabbade ett orättvist övertag gentemot övriga "atleter". Fotbollen är hårt drabbad, en butch konkurrerar ut en späd tjej sju dar i veckan.

Nu gnälls det om att nån tennisturnering för damer lagts ned. Bristande publikintresse och dåligt med sponsorer. Ett fullt förståeligt beslut. Ska kvinnor idrotta måste publikintresset komma naturligt, det kan inte tvingas fram.

Den statliga televisionen, styrd av marxister och pk-tomtar, kör dock på och fantiserar föga förvånande om höga tittarsiffror. Den kommer att visa flera matcher i damernas högstaserie i fotboll. Själv lockas jag mer av "Språka på serbokroatiska" i grannkanalen.

Okej, jag tror jag förstår. Det finns inga skillnader mellan könen. Manligt och kvinnligt är endast en social konstruktion, det vet Karl Marxs förfäktare att berätta. Män? Kvinnor? Vi är ju för fan "hen" hela bunten.

Kämpa er gärna svettiga när ni utövar er favoritidrott, damer, men förvänta er inga åskådare annat än sambon och snoriga ungen. Allting som ni gör kan jag göra bättre.

They are a rare breed, the lads who defiled themselves playing for Celtic and had the common sense to be clad in royal blue at one point in their careers. Playing for Rangers, for all you silly ones out there.

At least two names spring to mind, Mo Johnston and Kenny Miller. A few others, that's it. Are they forever remembered as traitors or was it just a smart career move for them?

People ruined their voice boxes regularly cheering them on from the terraces. Were they worth it? Really? A wow factor seeing a Tim appearing for Rangers? Evil intent or just me being paranoid?

Live and let live, we're all cut from the same cloth. Says I when I'm in a good mood. Maybe it's true.

I'm not trying to belittle them (or maybe I am), I'm asking a serious question. A real live papist up Ibrox way, now that's a sight to see.

Your Calum

En vettvilling i Canada körde på ett stort antal människor och dödade tio av dem. Detta vet ni så klart, så även jag. Men eftersom jag av princip inte köper dagstidningar eller går in på deras hemsidor så får jag snappa upp information lite här och där.

Han ska inte ha några "kända terrorkopplingar" läste jag förut, ett lamt försök att inte åter sätta likhetstecken mellan en viss religion och vansinnesdåd. Nåja, jag vet vad jag tror.

Toronto, staden dådet inträffade i, skryter om att man är synnerligen mångkulturell. Till och med lite mer mångkulturell än genomsnittet. Antingen är gärningsmannen en religiös fanatiker (jag vet vilken religion jag spontant kommer att tänka på), en etnisk kanadensare förstörd av livet i den dekadenta storstaden, eller så är han helt enkelt spritt språngande galen.

Jag finner det löjligt att läsa tillrättalagda rapporteringar om dådet, klarspråk vill marxister sällan prata, de marxister som står för lejonparten av nyhetsrapporteringen. Korten på bordet, för bövelen!

Sjuka dåd inträffar i en sjuk värld. Rotlöshet till följd av den omhuldade mångkulturen och ett förbannat tjat om personlig frihet och liberalism, vilket tillintetgör folkgemenskapen/folkhemmet.

Nu skördar vi de bittra frukterna, jag har slutat förvånas. Nu slog terrorn till i Toronto, vilken blir nästa stad att hamna på löpsedlarna? Kanske lilla Hälleforsnäs, globalismens tentakler når överallt.

MVH/Werner von Oben

Vem har inte "googlat" på sitt namn? Klart man har, kanske hittar man nåt snaskigt. För kanske femton, sexton år sedan var det en lirare som sökt på mitt namn och fick fram en man med samma namn som jag. Han frågade om jag utövade en viss sport. "Ja, för fan", svarade jag. Mannen han "googlat" fram var en halvdan atlet, det visste jag ju. Sedan sa han sig ha läst min personakt hos SÄPO, men tokstollen hade gjort en enkel sökning på datorn. Snokare och mytomaner ger jag inte mycket för, han fick foten från partiet vi var medlemmar i illa kvickt. Fördelen med att vara ordförande, man gör som man vill.

Jag har ett ovanligt namn, så det är tacksamt att söka på det, man träffar rätt med en gång. Inte Anders Svensson, vilken det finns 10 000 av bara i min hemstad. Fast gör man ett bildsök blir det lite knas, inte så många bilder på mig. Och jag är rätt bildskön, vilket slöseri.

Fast visst känner jag mig hedrad, för där finns en hel drös med bilder av kämpar från Wehrmacht. Försvarsgrenen håller jag för mig själv, men det kommer sig väl av att jag har en nu avliden släkting som belönades med Riddarkorset när han gav tuggummituggarna och tedrickarna en näsbränna.

Numera håller jag en relativt låg profil. Inga politiska brandtal eller skapligt förtäckta hot mot marxistiska murvlar i deras förbannade blaskor. Jag brände väl ut mig, men samlar kraft och kanske kommer det på nytt en pansarnäve mot etablissemanget. Då rasslar det väl till i elektronhjärnan och jag kan skratta gott åt regimens patetiska smutskastning, jag får lite nytt att njuta av.

Ja, jag har nog en förhöjd självbild, men vem kan klandra mig när jag åstadkommit så mycket? Jag skäms inte för att erkänna att jag går igång på alla tokerier som skrivits om mig. Jag satte en hel gymnasieskola i skräck (nåja, de kommunistiska lärarna i alla fall) bara genom att bo ett par kvarter bort. Tänk då vad en spefull artikel från mig fick för reaktioner. Och mycket finns kvar därute i den digitala "verkligheten". Om mig har det skrivits sex miljoner lögner. Blir det sex miljoner till?

Eder fascistnazist HW