Jag ringde Fiol-Pelle för lite snack. Han fyller år nästa vecka och jag tänkte hälsa på honom på lördag. Stackarn börjar bli gaggig, han visste inte om han ville firas, tveksamt om han ens visste att han snart fyller år. Vad är det för svar på en enkel fråga? Jag får väl våldgästa honom, som så många gånger förut.

Han kommer att få fyra starköl av mig, det räcker för att han ska bli jättefull och tappa byxorna. Varför ska jag köpa honom nåt av värde, mina födelsedagar skiter han i.

Vidare har jag via Faecesbook fått veta att Lars Stefanz kommer till stan i november, det passade jag på att påminna honom om än en gång. De är hans stora idoler och har varit här flera gånger, men Fiol-Pelle orkar inte ta sig så "långt", det är ju en resa på flera kilometer. Jag föreslog att vi skulle dra dit (åka taxi, för karln kan inte hantera ett busskort) och dansa lite foxtrot och det svarade han jakande på. Men Fiol-Pelle har alltid haft svårt för ja och nej. Han kör med kanske, mycket möjligt, får se. Sen blir det inget av något.

Fiol-Pelle har inte så långt kvar, det gäller att passa på att umgås med honom. Han ser ut som ett spöke och luktar som en gammal ovädrad vind. Tur att han har sitt boendestöd som matar honom med snabbmakaroner, annars hade han svultit ihjäl för länge sen. Han lyckades hamna på sjukhus en gång på nittiotalet efter en längre period utan mat. Fast vem kan klandra honom? En spis har runt fyra reglage, det är ju invecklat.

Tänk när Fiol-Pelle hade rondör. Tänk när Fiol-Pelle tvättade skrevet en gång i månaden. Han är en spillra av sitt forna jag (och det var inte mycket att hurra för), det smärtar att se honom. Fast samtidigt är det underhållande. Kanske skulle jag smula ned en karta Stesolid i hans födelsedagsöl och göra slut på hans eländiga liv. Kanske, kanske inte.