Jag har spenderat dagen hos Nils-Erik och hans förtjusande maka. De bor i ett välskött hem i ett lugnt och fint område. Jag blev inbjuden till dem igår via telefonen (en näst intill nödvändig uppfinning)och tvekade inte att tacka ja. Min lilla fru går mig på nerverna, det är så skönt att komma bort från allt ibland.

Vi satt en stund i herrummet och drack både punsch och konjak. Nils-Erik har en mycket omfattande skivsamling och naturligtvis kopplade vi upp oss elektriskt och startade hans grammofon. Vi lyssnade på hela fyra skivor, bland annat negerjazz, och både han och jag stampade takten. Det var som att vara tillbaka på Nalen, där man dansade som som en vettvilling. Numera sätter höften stopp, men vilka minnen man har.

Det var snart dags för dagens höjdpunkt, Nils-Eriks fru bjöd på festmat. Det blev en himmelskt god fetkams, en maträtt hon lärde sig laga och uppskatta under sin tid i Gävle i nordligaste Sverige. Jag som är van vid att äta spruckna fiskpinnar och vidbränd pasta åt med synnerligen god aptit. Nils-Eriks fru behärskar verkligen sin spisel, hon är ett praktexempel på hur en fru ska vara.

När mörkret började falla gick jag hemåt med små och lätta steg. Dagen hade innehållit det mesta och motsvarade de höga kvalitetskrav jag har. Inte ens vetskapen om att jag snart var hemma i min röriga boning med en lat och uppnosig liten fru kunde få mitt humör att försämras.

Tack, Nils-Erik med fru, må vi fortsätta umgås och ha trevligt oavsett vad socialdemokraterna hittar på. Tyvärr kan jag inte bjuda er på middag, då min äkta hälft alltid ställer till det å det grövsta vid hushållsmaskinerna, men punsch och industriellt framställda bakverk kan jag i alla fall erbjuda. Låt oss fortsätta sätta guldkant på tillvaron.

MVH/Sune Andersson