Jag tröttnade på min sysselsättning, vet inte varför, egentligen. Jag har tröttnat på det mesta sedan jag insjuknade. Jag sa inget till chefen, jag bara gick hem förra veckan. Däremot kontaktade jag min kontaktperson, min kp, för ett tag sen och dryftade saken. Efter det har jag tagit kontakt via brev (lämnades personligen på mottagningen) två gånger, det bara blev så. Det fattar väl jag med att det anses som ett udda och sjukt sätt att ta kontakt, när telefon och e-post finns, men jag tog det den vägen. Fan, allt jag gör tolkas som udda och sjukt.

Visst vet jag att vården tror jag försämrats, har bland annat fått en läkartid, jag som sällan träffar läkare. De inbillar sig att jag är psykotisk, eller om det är prepsykotisk. Är inte så bekant med terminologin. De tror jag är tokigare än vanligt, men de har fel. Jag beter mig konstigt, men sån är jag, inget konstigt med det.

Det är visst rätt vanligt att göra oöverlagda saker när man tappar verklighetsförankringen, det har jag googlat mig till. Men jag har inte gjort nåt helknas, jag slutade endast på min sysselsättning. Men den där psykpersonalen ser ett inbillat problem och tänder på alla cylindrar. De vill hjälpa, de vill känna sig behövda. Honom låser vi in!

Nu ska jag vara hemma och ta det lugnt, ha sovmorgon sju dar i veckan. Det ska nog gå bra, jag kan lyssna på musik, röka cigaretter och besöka en mötesplats. Jag ska nog få tiden att gå. Jag var ute i arbetslivet i 22 år och på en skyddad verkstad i nästan sju år. Jag har fått nog. Men lite knäckande är det att inte klara av nåt som mina gravt förståndshandikappade "arbetskamrater" klarar av. Men, men.

Ich bin ein Lebeman och en stolt en till och med. Sån är jag.

MVH/Herr X