Jag är nu hemkommen efter en mycket trevlig stund på Mötesplats The Box. Jag vet att personalen läser min blogg, så nu gäller det att passa sig, så man inte råkar kränka nån av dem, eller nån av de vråltrevliga besökarna.

Jag betalade som vanligt fem kronor för en kopp av Eldorados snabbkaffe, men då ingick påtår. Garanterad magknip för en femma, det är taget. Sedan njöt jag av en kaka med morot i. Socker och annat gott får man inte äta på The Box, nyttigt ska det va'.

Efter ett par timmar i caféet tog jag mig en vända till de andra delarna av lokalerna. De välutrustade lokalerna, som det står på nån hemsida. Men det stämmer ju, på vissa stolar finns det jättesköna sittunderlag. Det kallar jag välutrustat.

I rummet bredvid caféet satt övriga besökare. Jag ställde mig i dörröppningen och bara njöt. Det är så roligt att titta på när folk sitter och stickar eller läser en dagstidning. Efter ett tag hände det grejer, jag var helt oförberedd. Personalen frågade mig glatt om jag ville hjälpa till att göra rent mikrovågsugnen och jag tackade naturligtvis ja. Dock oklart vad som skulle torkas bort, man får bara värma vetekuddar i den.

När det var dags att stänga motades vi alla ut med varsam hand. Nu var man solokvist en hel helg. Tänk er abstinensen när man blir lämnad utan såskoppar, allsång till Jan Sparrings största hits och annat upplyftande. Ren tur att Systembolaget ligger på vägen hem.

Lita på att jag är på plats på måndag morgon. Det har pratats om ett parti Vändåtta, det får jag inte missa. Sedan serveras pasta till lunch, eventuellt med ketchup, om café-/kökspersonalen är på sitt allra bästa humör.

Mötesplats The Box är stället där man får vad man vill ha och lite till. Oavsiktlig humor är den roligaste, gör dig redo att skratta så tandgarnityret far all världens väg.

Min kompis Calum från de brittiska öarna har skickat ett mejl. Ett tag hade han lösenord till bloggen, men det bytte jag, efter att han gjort bort sig ett par gånger. Jag visade pappa lite av vad han skrivit och berättade en del om honom. Pappa är lite gaggig, men han har fortfarande humorn i behåll. Han skrattade och kallade honom "Inselaffe". Det ordet fick jag slå upp.

Jag vet inte hur det sociala skyddsnätet funkar i hans land, men tydligen är han körd i storstaden, han har flyttat norrut, till en mindre ort. Allt på hemkommunens bekostnad. Ett arbete har han också fått, han baxar runt på TV-apparater i en affär. Hoppas han inte har kundkontakt.

Som tur är (för honom) har stan ett fotbollslag på skaplig nivå. Han sa att han skulle gå och skrika på Ross County när de kommer på besök. Kanske kommer han även att kasta tomma ölburkar på spelarbussen, Calum lever kvar på 80-talet. Han måste ha ett lag att hålla på och ett att hata. Skulle inte förvåna mig om han tatuerar nya hemmalagets namn på den underarm som fortfarande är ledig.

Calum grisar vidare och jag skrattar gott. Fast att han tar kontakt via mejl gör mig inget, värre då när han ringer upp mig på fyllan och pratar på sin bredaste dialekt. Fast telefonsamtal är dyra, han prioriterar kebab och blaskig ale. Calum på egen hand där solen aldrig skiner, men där det duggar tätt med aningslösa får. Jag säger bara: Auch aye!

Idag firar vi Albert Kesselrings födelsedag. Måste skriva hans namn utan sista s:et: Albert Kesselring. Krigare, generalfältsmarskalk och bärare av Riddarkorset. Jag känner mycket väl till försvarsgrenen han tjänstgjorde i (Luftwaffe) och hyser stor respekt för honom. Efter kriget skulle han straffas till varje pris, blodtörsten var stor. Han åkte dit för att ha låtit några spaghettisar dö, oklart om de hade höknäsor och utstående ögon. Vi glömmer dig aldrig, Albert.

Inte kom jag iväg, jag hämtade ingen medicin igår. Jag försöker sköta mig, men det är svårt. De knorrar ibland, men det är väl okej. Vad värre är, jag har två dar på mig att lämna blodprov (bommade det förra månaden) och det stressar mig.

"Do ä micke sän" sa en man till mig för ett tag sen när jag sträckte ut min hand för lite tabletter. "Sän", inte "sen". Ä formas längre fram i munhålan än E, det blir lite jobbigt för nybyggarna att pratta korrekt svinska, det måste man förstå.

Kan polisen skjuta sönder min ytterdörr och släpa iväg mig om jag fortsätter slarva? En kortare period kom det hem psykpersonal till mig om kvällarna och såg till att jag tog min dos. De bände upp käkarna på mig för att se att jag svalt joxet. Vilken geist!

Jag tror jag tar en uppesittarnatt. Och ingen medicin. Tar jag mina 700 milligram (ska ta dem redan vid åtta) vet jag hur det slutar: Jag vaknar på eftermiddagen med neddreglad kudde och har bara ork för ett bloss och lite Dr Pepper.

Vårdcentral, apotek och psykosmottagning. Fullt schema och som jag hatar det.

MVH/Herr X

Inte för att det hände så värst nyligen, men jag tänker av nån anledning på vad min kontaktperson sa. Jag blev hårt pressad och reagerade med ilska, jag tog bladet från munnen (A4-ark som jag tror var linjerat) och sa som det var.

"Nu tar vi dig till XXX" sa Säpoknekten. Den repliken hade han väl övat på både en och två gånger. Inte varje dag han fick tillfälle att snacka med en man av min dignitet. Jag berättade för min kontaktperson (kp räcker att skriva) om det och andra snaskiga historier. Jag är kanske paranoid, jag har kanske schizofreni, men inte går jag runt och fabulerar dagarna i ända.

Jag ville få in lite schwung, få kp:n att lyssna. Jag är inte vem som helst, jag är jag och det är inte lite, det. Jag har sett folk med schizofreni och de flesta är allmänt avflackade, eller vad man ska säga. Det syns på lång väg vad de lider av. Uttryckslösa ansikten och långsamma kroppsrörelser. Sån är inte jag. Jag är feldiagnostiserad.

Strunt samma, det var inte det jag hade tänkt skriva om. Jag förklarade som det var, att det spanas på mig. Jag har försökt i snart tretton år, men kp:n vägrar att lyssna. "Du lever med det här" fick jag kastat i ansiktet. Min utgjutelse var helt onödig, jag kunde lika gärna ha pratat med köksväggen.

Jag har sökmotorat på "vanföreställning" och det låter inget vidare. Att psykiatrin försöker smeta det på mig visar hur långt de är villiga att gå för att förgöra mig. De har tvångsvårdat mig, de har proppat mig full med medicin och ibland ringer de och kräver att jag ska prata med läkare (kostar 200 kronor). Inte för att det ingår i deras jobb, Inte av omtanke, utan för att mosa mig. Hela Spiran (du får väl använda sökmotor) är inkopplad, det är knappt att de hinner med lunchrasten.

Det går inte att resonera med psykpersonal. De har minsann utbildning och vet mer om mig än jag själv gör. Nästa gång jag får en fråga från dem vet jag precis vad jag ska svara: Essike, dessike, luntan, tuntan. En trutigentäppare!

MVH/Herr X

Kamrater: Morakniven är framme och jag tar mina rundor i lägenheten. Är under press från "O". Lördag: ingen mat. Söndag: ingen mat. Måndag: en kartongrätt. Tur att jag köpte på mig cigaretter förra veckan. Har lite medicinhämtning imorrn, så måste ut. Kommer det att gå bra?

Jag har tänkt köpa mig en mobiltelefon. Inte en mobil telefon, utan en som jag kan använda utomhus. Inte för att jag tänker ringa till exempel Nils-Erik när jag är ute och går, men kanske vill UFO-Norrköping eller nån annan få tag i mig.

Jag var nere i centrum idag och kollade, men det kommer att kosta flera hundra att köpa sig en telefon, så jag endast tittade och noterade. Ska jag bli av med en femhundring får det inte bli fel och jag kommer inte att köpa vad som helst bara för att den ligger bra i handen.

Jag lägger inte så mycket pengar på frugan längre, en ny telefon har jag råd med. Jag har mest mina vanliga utgiftsposter: punsch, tobak och kakor. Att regimen kommer att kunna följa mig via mobiltelefonen kan jag inte göra något åt, de punktmarkerar mig ändå via luften.

En liten apparat i bröstfickan som jag kan prata i. Vem hade trott det för tio år sedan?

MVH/Arg motalabo

Jag är fotbollsintresserad och lägger rätt mycket tid på att läsa om sporten. Nu tittade jag in på IF Sylvias hemsida. De ömmar för de lite mindre bemedlade och särskilt de som bor i vad som kallas utsatta områden.

IF Sylvia får säkert en bra slant (kommuninvånarnas skattepengar) för sitt arbete. Det skrivs om att de stackars (skäggiga?) barnen inte har råd med ett par hundringar om året för ett medlemskap i en klubb, eller ens har råd att köpa sig ett par fotbolllsskor. Fina prioriteringar av föräldrarna. Priset på vattenpipor måste ha gått upp. Man skriver rakt ut att det är förståeligt att barnen då snor ett par skor i närmaste butik.

Man har personer som har som enda uppgift att förhindra/avbryta bråk (två av dem nämns vid namn och de heter inte Evert eller Gustav) när det är dags för träning. Jag sparkade boll under större delen av min uppväxt och några vakter fanns det aldrig behov av. Vad konstigt att det behövs idag, Sverige har ju aldrig varit tryggare.

Kalle shoota med Kalasjnikov. Han var så arg, han hade inte råd med benskydd.