Hej på er, mina får. Det är Sune som är i skrivartagen igen. Jag har inte haft tid att skriva här, då jag har en fru som tar mycket tid i anspråk. Givetvis har jag även ägnat mig åt viktiga saker, men det är hemligstämplat och inget jag kommer att gå in närmare på.

Frugan gick ned flera kilo i vikt under hösten, hon åt mest knäckebröd, riskakor och välling och jag blev så nöjd och glad när jag vägde henne idag. Fortfarande under 55-kilosstrecket! Vi har kämpat hårt tillsammans för det här och det har gett ett bestående och gott resultat. Fast ärligt talat var det mest jag som kämpade, bland annat genom att bära hem tunga matkassar och vakta henne som en hök så hon inte skulle föräta sig på Rågfras. Hon låg mest och vilade sig på sin madrass nere i källaren.

Tyvärr förfulas hennes kropp av celluliter, jag vet inte vad jag ska göra för att få bort dem. Jag har provat att daska till henne för att öka blodgenomströmningen, men det tycks inte fungera. Dock finner jag viss njutning i att utdela små, milda slag, det ska villigt erkännas.

Det är inte lätt att ha en liten fru, men samtidigt har det sina fördelar. Jag tänker då på det köttsliga, för vid spiseln är hon oduglig. Ge henne en fiskpinne och hon står handfallen. Förr fick man krångla med kärlekshotell när man ville ha sitt, nu tar jag bara trappan ned i den ombonade källaren.

Nej, jag ska då rakt inte klaga. Lilla Phain (som hon heter) är väl värd de där skrynkliga dollarsedlarna jag betalade för att göra henne min. Jag tror till och med att jag älskar den lilla slinkan. Jag är en storsint man.

MVH/Sune Andersson

Jag tittar gärna på "närgångna eller långvariga skildringar av rått eller sadistiskt våld". Jag minns hetsjakten på de som hyrde ut filmer, de som distribuerade dem (gamla fina Video Invest, bland annat) och till och med vi som tittade på dem. Med filmer menar jag såklart de där otäcka filmerna där folk slets i stycken eller sågades i småbitar.

Jag tänker inte gagga om vad jag tyckte/tycker om filmcensur, mer än att filmerna som fick regimen att prutta på sig av förskräckelse var harmlösa och ofta så dåligt gjorda att de idag är att betrakta som komedier. Förutom ett fåtal scener i ett par kannibalfilmer där de faktiskt tog livet av djur.

Jag har tittat på några filmer över Internet och visst har jag roats, det var så länge sedan jag såg dem. Men är du ung och aldrig har sett dem förut kan jag tyvärr inte rekommendera dem. Taffliga, helt enkelt, men guldkorn för den nostalgiska.

Den film jag kommer att titta på under nästa filmkväll heter "Rituals" och är från 1977. Jag kommer inte ihåg något från den, men visst ska det bli kul att se om den. Tydligen har den en svensk titel, det hade jag missat. "Floden utan återvändo". Bara namnet får mig att vilja klicka igång den direkt.

När jag sätter mig för att söka efter skräckisar står det tyvärr oftast still, men ett par stycken jag vill se kommer jag på. Just nu dyker bara en titel upp i huvudet: Henry 2: Mask of sanity (som jag kallar den av lathet). Den har jag inte sett, men ettan är riktigt stark. Men nu blir väl skräcknördarna arga på mig, det är ju en 90-talare. Ja, ja.

Själv är jag helt trasig i huvudet, är det så att jag skadats för livet av alla våldsamma videogram jag konsumerat? Det spelar ingen roll, eftersom jag är bortom all räddning fortsätter jag att titta på Verktygsmördaren, Frightmare och allt vad de heter.

När jag vill skratta tittar jag inte på Mister Bean, jag väljer Nightmare city. Skräck är underhållande, skräck är finkultur.

Jag vänder mig nu direkt till "Sanna" med anledning av hennes kommentar. Det var fint av dig att fråga, men jag kan inget säga om saken. Jag väljer att avsluta med några kloka ord av Monty Python: So remember when you're feeling very small and insecure, how amazingly unlikely is your birth.

Har det med saken att göra?