Jag fick ett, ska vi kalla det förvirrat, mail från min vän Calum. Jag har inte träffat honom på många år, så visst är det trevligt när han hör av sig.

Han hade det bra, tydligen betyder ordet "braw" det. Det tror jag i alla fall. Han är under behandling, så han får varm mat regelbundet. Han växlar tydligen mellan ett sjukhus (Rigmor, Raigmore?) och ett mentalsjukhus i samma stad. Calum är relativt nyinflyttad på orten, så det är ju kul för honom att se annat än de pubar stan har att erbjuda.

Han skrev det inte rakt ut, men jag tror att han dragit på sig ett heroinmissbruk. Nog fasen går det att hitta heroin i hans avkrok, avkroken som tvingas importera potatis från självaste Irland. Och hur har han råd med det, som lågavlönat butiksbiträde?

Jag har sett vad ett heroinmissbruk gör med en människa, jag har vårdats samtidigt (på olika avdelningar) som en ung man fast i joxet. Heroinet blev hans allt och slukade tid, pengar och hälsa. All tid, alla pengar och, tja, all hälsa.

För inte så länge sen var Calum relativt skötsam och deltog aktivt i UFO-arbetet. Han fotade aldrig några små, gröna män, men viss nytta gjorde han ändå. En och annan suddig bild och en och annan skriven rad på bloggen blev det.

Jag hoppas att hans passion för ufologi och fotboll övervinner den nyvunna (?) passionen för heroin. Att hamna på mentalsjukhus behöver inte vara slutet. Fast det vore bra om han kunde lära sig stavva, så att inte jag får sitta och korrekturläsa i timmar, med min dåliga engelska.

Jag kanske ser det jag vill se, feltolkar hans mail. Calum kanske bara var på fyllan när han skrev det och skämtade med mig. Jag hoppas att så är fallet, annars bör han tvångsförvisas till Yttre Hebriderna utan tillgång till vare sig heroin, öl, kebab eller fotboll.