Jag bör vara försiktig med att visa mig ute, vad jag än gör blir det fel. Inte allt, men nästan. Jag hämtade lite medicin på mottagningen (Spiran) idag och jäklar vad det snurrade till sig.

Jag är ju lite klen i nerverna, så jag måste ha lite (mycket) lugnande medicin. De lite svagare (verkningslösa) hämtar jag själv på apoteket och förvarar i hemmet, men bensodiazepinerna är de stränga med. Jag måste hämta dem på mottagningen och får bara tabletter för en vecka i stöten.

Idag var det dags och jag tyckte allt började bra. Jag uppgav namn och personnummer, så långt allt bra. Men sen fick jag nästan skäll för att jag var fem dagar för sen, så att säga. Det borde vara bra, ett friskhetstecken att jag härdat ut så länge utan benso, men inte i psyktantens ögon. Sen fick jag frågan hur jag mådde. Kodord för "du ser helrisig ut". Sen fick jag frågan om jag hade en kontaktperson och om jag träffade denne.

Samma gamla vanliga frågor haglade och eftersom jag varit med förr vet jag att det beror på att jag gör ett dåligt intryck och att psyktanten inbillar sig att jag skulle ha så kallade positiva symptom. Efter förra katastrofbesöket tvingades jag till läkarsamtal med "erbjudande" om inläggning. Blir väl samma visa efter dagesns lilla skärmytsling.

Eftersom jag fick de sista tabletterna de hade (räcker bara i sex dar) gick jag till ett närbeläget apotek och hämtade ut en förpackning. Det är jag betrodd med, men jag måste lämna in den på momangen.

Jag återvände med medicinen och väntade utanför medicindelningsrummet i den lilla korridoren. Där finns några stolar, men det är inget för mig. Jag stod upp, jag vankade av och an. En anabolakille som tidigare arbetat som skötare och som känner till mig rätt väl bara gick förbi mig. En annan person, en ung tjej, väntade också på medicin. Henne hälsade han minsann glatt på. Gubbsjuk, kanske.

Sen kom käftsmällen. Käftsmällen, käftsmällen, käftsmällen. Min kontaktperson dök upp. Hon, han, hen, det, var ytterst otrevlig och tittade på mig med iskalla ögon. "Var inte du här förut"? Ursäkta då, för fan, att jag lämnar in mina små tabletter. Jag stammade fram ett svar, men stycket behagade inte lyssna, utan armbågade sig förbi mig. Jag har alltid tyckt bra om KP:n, men nu har jag bestämt ändrat åsikt.

Och vad medicinutdelare och patient (brukare?) hade för sig i medicinrummet kan man ju undra, för jag väntade säkert i tjugo minuter och inget hände. Jag kände att jag fått nog, jag ville ut och få lite frisk luft. Vidare var jag irriterad över den negativa särbehandling (finns det positiv särbehandling?) jag fått, jag beslutade mig för att gå hem.

Nu ligger paketet med lugnande medicin ovanpå plånboken i hallen, jag får göra ett nytt försök imorgon. Om nu inte rikslarm är utfärdat och konstapel Koppar kommer hem till mig och slår mig på huvudet med stora batongen redan ikväll.

Varför behandlas jag som spetälsk? Varför är psykiatripersonalen alltid elak mot mig? Jag vet att min intelligens och hela mitt sätt att vara retar/skrämmer folk, men jag kan inte gå runt och spela såsiga Kalle hela dan, jag måste få öppna munnen utan att bli påhoppad, ansatt och måhända karaktärsmördad. Kanske snart mördad på riktigt.

Jag pratar tydligen för mig själv. Jag skrattar tydligen utan uppenbar anledning. Jag har tydligen "ordsallad". Ja, ni fattar, va'? De tror att jag är stans största psykopat, men jag ska allt visa dem. Jag ska ägna resten av kvällen åt att planera min motattack. Alla schizofrenas moder (fader) kommer att storma in på Spiran imorgon och blåsa alla vårdare och annat löst folk av banan. Här kommer det en övermänniska och ingen liten pluddeluddelutt!

MVH/Herr X