Vänner, kamrater, Parteigenossen der EAP und alle andere: Det är den där speciella dagen på året. Den dagen vi dukar fram till fest och bara njuter.

Nja, riktigt den där dagen är det ju inte, men ge det några timmar till så är vi där. Jag talar naturligtvis om dagen då vettvillingen Olof avlivades. Efter honom kom Skon, Rosa grisen, mannen ingen kommer ihåg namnet på och Potatisnäsan, men Olof var den värsta av dem alla. Någon tyckte precis som jag och knallade honom rakt i bröstet. Finemang!

Det är dyrt och bökigt med färdtjänst, så jag tar mig inte till Stockholm, jag välter ingen gravsten inatt, men fest kan ni lita på att det blir. Är.

Hela gänget är samlat hos mig. Nils-Erik med fru, min lilla fru, Anonym från Utsiktsvägen och många fler. Vi dricker finkaffe, äter kanelsnäckor och annat mumsigt. Vi har det bra och har man det inte bra när det snart är den 28:e februari, när ska man då ha det bra?

Visst vet jag vem som avlivade Offa, men jag är en svensk tiger, jag håller tand för tunga. Det stannar mellan oss här i herrummet. Visst hade det suttit fint med de där fem miljonerna snuten skulle ge mig, men jag har pengar så det räcker och blir över ändå.

Vid tolvslaget kommer glasen att vara fyllda med punsch (hela 249 kronor för en sjuttis), att förlusta sig på årsdagen av ni vet vad är obligatoriskt. Olof är putz weg och alla här bara skrattar och applåderar. Så även du?

Tänk om jag hade fått vara på Sveavägen/Tunnelgatan den där slaskiga februarinatten. Det kanske jag var...

MVH/Arg motalabo

Nu är jag tillbaka i stan och tillbaka på bloggen. Jag har varit på behandlingshem en längre period, en bit upp i landet. Det innebär att jag inte druckit sprit på över ett år, det är personligt rekord för mig.

Det var både lärorikt och stärkande på "hemmet", med en hel del fasta rutiner. Mer än en gång reagerade kroppen, jag fick abstinens, men det var bara att säga till, så fick man medicin. Men det var främst i början av min vårdtid det inträffade. Att vara sysselsatt tog fokus från tankarna på drickat och man brydde sig inte så mycket om svettningarna och skakningarna.

Där fanns en ladugård med djur, främst får. Fast oftast var de ute i en hage, där de kunde springa omkring, eller stå och bräka i Guds fina natur. De hade namn allihopa och det var svårt att inte bli förtjust i dem. Djur är lugnande för själen, i alla fall för mig.

Eftersom jag ansågs ha gjort stora framsteg och blivit kvitt det fysiska beroendet blev jag utskriven i måndags. Jag fick en tågbiljett i handen och ett innerligt "lycka till" av personalen. Det var både skönt och vemodigt att lämna "hemmet".

Jag tog en promenad på stan idag och drogs till Systembolaget. Jag gick aldrig in, jag nöjde mig med att titta. Och visst såg jag några gamla kompisar, de verkade vara sig lika. De står och stampar på samma ruta, jag har lämnat skiten bakom mig.

Jag har en så kallad träningslägenhet och jag har lovat att sköta mig och att inte ha fester därhemma. Det ska jag kunna hålla, att vara bostadslös är inte ett alternativ. Jag vill inte ens bjuda hem mina polare, jag vet hur det slutar.

En stor del av mitt liv måste nu fyllas med något nytt, nu när jag sagt adjöss till drickandet. Jag har inte varit stadigvarande drogfri (alkohol är en drog) sedan yngre tonåren. Jag är en nybörjare på det här med Svensson-liv, men det ska nog gå bra.

Mata änder vid Motala ström, eller gå en bugg-kurs. Varför inte? Vad jag än gör kommer jag i alla fall att göra det nykter. Det blir nytt och spännande. Jag tror minsann att det här kommer att gå bra.

MVH/Hasse Promille