Det blir en kväll hos mina vänner, vi ska se en film. Värden/kompisen har redan bestämt vilken, en rulle (som man sa förr) med en sprallig afrikan i huvudrollen.

Kompisen medicinerar med bland annat Clozapine (samma som jag), den andra killen är måttligt sinnessjuk och har lite lättare grejer. Vi passar bra ihop och ingen höjer på ögonbrynen om man plötsligt skulle slå sig hårt på huvudet eller brista ut i ett oväntat gapskratt.

Jag provade på umgänge med normalt folk på 90-talet och det var väl kul, men nu trivs jag ännu bättre. Kaka söker maka.

MVH/Herr X

Jag hade det trevligt några timmar under dagen, jag gick till The Box, mötesplatsen för stadens psyksjuka. Det var det gamla vanlig gänget där och det blev en del gafflande över både en och två koppar snabbkaffe.

Jag går in och dominerar alla diskussioner, jag kan ju och vet ju allt, som ni vet. Fast titt som tätt kommer jag på mig själv och drar i handbromsen. Ingen gillar en överdängare, ingen gillar att känna sig underlägsen.

Dessutom var det två snygga kvinnor på plats och de var ledsagare (?) respektive tillfällig personal. Jag förvandlades till en mullig mansgris, bland annat spanade jag in den ena kvinnans rumpa flera gånger. En kille kom på mig, jag insåg att han insåg att jag klädde av damen med blicken. Men det blir så när jag ser något vackert.

Jag passade även på att flörta lite med en kvinnlig besökare. Hon verkar sådär lagom frisk/sjuk. Kvinnor som är 100 procent på banan, så att säga, har jag ingen chans på längre, jag får nöja mig med andrasorteringen. Men även sådana kvinns har bröst och slida, det räcker för mig.

Nu går jag inte till The Box för att flukta och flörta, men ibland blir det så. Jag går dit imorgon också och även om det bara är glåmiga vrak där kan man alltid prata bort en timma eller två. Jag tar alla chanser att komma ut och träffa folk, även om det är nipprigt folk.

MVH/Herr X

Jag kunde inte sova som så ofta förr. Det blev uppstigning och på med datorn. Jag la i en skiva, det blev en trippel-CD med Led Zeppelin: How the west was won.

Jag spelar inte så högt, mina grannar är rätt känsliga, men det räcker så bra så här på morgonen. En annan mer eller mindre växte upp med Led Zeppelin, så det är klassisk musik för mig. Jag lyssnade inte på bandet på jag vet inte hur många år, men sen början av 2000-talet gör jag det åter.

Lite flummigt, lite "bluesigt", men ack så bra.

Idag är det tre år sedan ditt liv tog slut. Du ville inte vara med längre och hade bestämt dig att det var dags. För det har du min eviga respekt. Min eviga kärlek har du också, såklart. Söndagen den sjunde februari 2016 slog ditt hjärta för sista gången.

"I'm stepping through the door and I'm floating in a most peculiar way. And the stars look very different today".

Det blev ett telefonsamtal från Ronny och Bosse Rulltårta, de lät mig veta att de satt och förfestade. Jag blev inte förvånad, de släpper loss varje fredag. Och varje lördag också, för den delen.

Det är alltid samma visa, de tippar i sig öl hemma, sedan blir det spårvagnen till Väster tull och en kort promenad till stans värsta schapp God vän. Där sups det utan krusiduller, ingen reagerar om finskjortan är våt av öl och skrevet vått av urin.

Jag gissar att de båda går med minus, är skyldiga ägar'n minst några hundringar när klockan slår ett och kvällens roliga (?) är över. De betalar såklart lydigt senast måndag eftermiddag, annars blir det en koola på pannan. Fikret (ägar'n) ska visst vara gangsterkung på fritiden.

Ha det så kul, grabbar och hälsa bordskamraterna/människospillrorna från mig. Åh, en helkväll på God vän...