Jag var tvungen att säga något, jag ville prata med någon om vad vården säger är en vanföreställning: att jag kan ha varit Adolf Hitler i mitt förra liv. Eller förrförra.

Jag kammade mig efter morgonduschen och som så många gånger förut tänkte jag då på hur lik jag är Adolf Hitler. Jag mindes vad min mamma sa till mig en gång när jag var en liten knodd: du borde bli politiker.

Det är inte ovanligt att barn minns saker från tidigare liv. Och har man som jag möjligtvis varit självaste Adolf Hitler är det klar att det gör sig påmint. Jag har inga minnen av min tid som europas härskare, men det livet jag levde då påverkar allt jag gör och allt jag är.

Jag har fått förtroende för en lite äldre kvinna som ger mig medicin på mottagningen jag går till. Hon är trevlig och behandlar en inte som sinnesslö eller mindre värd. Jag sa som det var imorse, jag berättade om mig och Adolf Hitler.

Hon verkade inte chockad, inte ens överraskad. Men hon sa åt mig att vänta ett ögonblick efter att hon överlämnat en karta tabletter, hon var tvungen att kolla mina recept från en specifik dator. Jag förstod minsann och jag ångrade att jag sagt något.

Hon stängde dörren efter sig när hon lämnade rummet, men hon gjorde ett misstag, hon låste den inte. Jag slank ut ur rummet och knackade på hos receptionisten. Drog en lögn, sa att jag tappat min plånbok och var tvungen att leta efter den.

Jag blev utsläppt och lade benen på ryggen, jag sprang tvärs över gatan och in i ett varuhus. Sån där tvångsvård hade jag ingen lust att få. Jag höll mig i rörelse i flera timmar, men nu är jag äntligen hemma med låst ytterdörr.

Tala är silver, tiga är guld. När ska jag lära mig? När jag ligger i spännbälte på PIVA?

MVH/Herr X