Det blir att ringa akutenheten ikväll. Mina kroppsliga besvär (söndersupen?) är lite värre än vanligt och då ska ni veta att jag har återkommande dödsångest utan att knysta om det. Jag tycker inte att jag gnäller över lite smärtor här och där i första taget, nu är det riktigt illa. Jag vågar inte ens sova. Ja, sover gör ju alla, men jag gör det "under protest".

Jag har ringt akutenheten minst två ggr i år, ena gången var på skärtorsdagen när jag fick slut på benso. De tjuriga jäklarna sa att jag inget extra kunde få. En av gångerna lipade jag i luren och fick som kommentar "ring igen om det blir värre". Vilket bra tips!

Det ser inte bra ut i min journal att jag ringer titt som tätt, men vad ska jag göra? Ska jag dö med svårt obehag och rätt svåra smärtor är det kanske lika bra att få det överstökat. Och det har bara gått fjorton dar sen jag blev utskriven, tänk om jag åker på tvångsvård igen. Fasen, vem blir bättre av att sitta och glo på TV en månad?

Fast om de ger mig Stesolid tre gånger om dan och låter mig röka så ofta jag vill (i sjukhusets enda rökrum) kan jag ta en inläggning igen. Ute i det fria i endast två veckor, det borde vara personligt rekord.

Min lata kontaktperson hade säkert problem med patiensen på datorn, för denne behagade inte svara de gånger jag ringde idag, då återstår bara akutpsyk. Jag tror jag struntar i att mitt samtal hamnar i journalen, min längtan efter lugn och ro är stor. Väldigt stor.

MVH/Herr X

Mannen jag döpte min e-postadress efter lämnade oss den första juli 1978. General och ledare för de tyska fallskärmsjägarna. Kurt Student var hans namn och inte ens en kula i huvudet kunde stoppa honom. Immer fette Beute, Kurre!

MVH/Werner von Oben