Eftersom min lilla fruga är komplett oduglig i köket händer det att jag äter annorstädes. Visst kan jag laga mat (och jag gör det i nödfall), men jag tycker att det faller på kvinnan i hushållets lott.

Idag gick jag till en snabbmatskedja kallad Sybilla och armbågade mig förbi den långhåriga ungdomen och gjorde min beställning. Det blev en så kallad snitsare med friterade potatisstänger.

Måltiden var acceptabel, men inte kan den mäta sig med vad Nils-Eriks fru svänger ihop på daglig basis. Inte underligt att man är inte så lite avundsjuk på honom.

Nu är jag hemma i min lilla bostad. Frugan slamrar i köket, jag har gett henne tillåtelse att koka sig lite gröt och jag sitter i min knarrande fåtölj. Med ett glas punsch i handen!

Jag har inget fullödigt liv, detta på grund av den lilla toka jag är gift med, men ge mig någonting att dricka och någonting att äta och jag klagar ej.

"Någonting att äta och någonting att dricka och någonting att älska och att hålla kär är allt jag begär. Varför ska man gräva efter guld och sträva efter att nå lyckan där den ändå aldrig ändå är? Andra må söka efter ting som förgås jag för min del är nöjd om bara jag får någonting att äta och någonting att dricka och någonting att älska och att hålla kär."

MVH/Arg motalabo

Tidigare i år gick min trogna kamrat och suparkompis Pelle Sjöman bort. Han tillhörde den hårda kärnan av stadens a-lagare och var känd för att dricka precis allt med alkohol i. Allt från handtvål till trestjärnig konjak.

Jag själv blev fullblodsalkoholist sent i livet, vi snackar tidigt 90-tal. Det var tider, det. Tänk när jag, Pelle, Mattila och allt vad de hette tog parkbänkarna i besittning och korkade upp.

Jag kommer aldrig att glömma dig, Pelle Sjöman. Ta dig ett järn eller två med Gud Fadern. Gutår!

MVH/Hasse

Imorgon måste jag bara upp ur sängen, då jag har medicinhämtning mellan kl tio och tolv. Skulle ha varit där redan i måndags. Det var bättre när det så kallade mobila teamet kom hem till mig om kvällarna och matade mig med piller. Det tar ju för fasen nästan en kvart att gå till mottagningen Spiran.

Det är sällan jag får mina mediciner i näven och sen inget mer än så. Personalen ska alltid snacka med mig och jag vet varför. De kollar om man har knastankar, om man är prepsykotisk.

Jag tar en vaknatt igen, så stapplar jag iväg lite innan tio på morgonen. Piller måste jag ju ha, det är viktigare än sömn för mig.

MVH/Herr X

Jag är den moderna tidens främsta och kanske enda nattman. Jag är betald av I för att hålla ordning i min stad när vanligt folk sover. Gör jag inte ett utomordentligt jobb, så säg? Jag har slagit tillbaka en framstöt från O genom att vara på rätt plats vid rätt tid. En barnlek. Och natten är fortfarande ung, jag går ut på gatorna minst en gång till.

Jag har tagit min medicin trots varningar från mina chefer Ville och Valle. Jag försöker sköta mig och har lovat att inte lyssna på mina röster, därför slank dem ned. Men jag kan hålla två bollar i luften samtidigt. Både tjäna I och lyda psykiatrin.

Jag har ett uppdrag som bara väntar på att utföras. Jag ska kolla spårvagnsrälsen hela vägen ut till Hageby centrum och se till att inga energibomber placerats längs den. Då kan jag spatsera, röka goda cigaretter och samtidigt göra nytta.

Nu ska jag ut i köket och vira in huvudet i ugnsfolie. Önska mig lycka till (så att jag får till formen på den).

MVH/Herr X