Jag har nystat lite i min bakgrund och hittat en del intressant. Mitt efternamn betyder en sak på tyska, men det är ett ovanlig namn i Tyskland. Det är inget gloriöst namn, tvärt om vittnar det om att namnets anfader var en simpel man.

Jag skriver nu den chockerande sanningen om mig: jag är en så kallad jenisk resande. Inte nog med det. Min släkt är turkisk. Nja det sista är inte bevisat, men mitt namn kan stavas annorlunda och då blir det ett turkiskt namn.

Jag vill vara blond och blåögd och gärna vara dalkarl, då de bästa människorna i hela världen kommer från Dalarna. Jag vill, jag vill, jag vill! Vem vill vara turkisk zigenare?

Jag måste erkänna en sak, jag ringde akutenheten igår. AE, eller akutpsyk som vissa säger. Blev tillsagd att komma dit och det innebär en rejäl promenad på säkert 40 minuter. Men jag satt bara hemma och dunkade pannan i väggen, jag gick dit.

Jag blev tillsagd att sätta mig i en soffa och vänta, men jag är traskandets kung, jag gick fram och tillbaka i korridoren. Som jag alltid gör när jag är på psyk!

Jag upplevde det som läbbigt att vara inlåst. Ett friskhetstecken, ty när jag är psykotisk är det tvärtom, jag tycker det känns tryggt med låsta dörrar. Sedan fick jag vänta, vänta och vänta. Så jag stoppade en skötare och bad om att få bli utsläppt och det var inga problem.

"Du kom hit frivilligt, du får gå hem om du vill. Men då får du ingen hjälpa av oss". Taget! Jag är barre ute efter att bli neddrogad av bensodiazepiner och sådana var väl tveksamt om jag skulle få. Jag gick hem.

Jag kan lika gärna sitta på min gamla pinnstol och ha ångest som att sitta i en soffa på AE och ha ångest. Jag ska aldrig mer ringa och besvära dem.

MVH/Herr X

Jag har inte haft någon kontakt med psykiatrin sedan i natt, en annan klarar sig själv. Jag minns inte riktigt vad kvinnan på akutenheten sa. Kan det ha varit att jag lät som jag hade panik? Det stämde i så fall, jag hade verkligen panik.

Idag har jag medicinerat med det lilla jag har av lugnande mediciner. Ingen bensodiazepin eftersom jag varit för lat för att hämta den på mottagningen, men de andra preparaten har jag i drivor på köksbordet. 200 mg Lergigan och fyra rör Theralen lugnar faktiskt ned mig lite grann.

Medicin nu, sängen snart. Ännu en dag uthärdad, ännu en dag avklarad. "Livet är en kamp. Döden är belöningen."

MVH/Herr X

Jag gick till speceristen för att köpa mig lite glace. Det var ett tag sedan jag smakade glace, men idag fick jag ett oemotståndligt sug. På plats i affären sa jag till den första bodknodd jag råkade på att visa mig till hyllan med godsakerna. Väl där blev jag besviken.

Jag köper helst riktig glace, inget modernt tjafs utan grädde och socker. Trollhätteglass ska det helst vara, men någon sådan stod inte att finna. Jag gick hem med en bytta från GB Glace, jag hade ju inget val.

Jag planerar att äta hälften idag och resten imorgon. Att bjuda frugan på godsakerna är uteslutet, hon ska hållas i trim. Och till glacen dricker jag punsch, det blir en trevlig mix.

Även en politisk frontsoldat måste få njuta, få sitt otium. Förlustelse idag, kamp imorgon. Så får det bli.

MVH/Sune Andersson

Har precis smällt i mig 50 mg Lergigan och 20 mg Oxascand och sitter nu skönt avslappnad på min pinnstol vid datorn. Jag tänkte störta ut på planlös promenad och kom på att jag har doningar i travar på köksbordet. Jag har även en påse överbliven medicin, det händer att jag äter av den, det borde inte vara någon fara.

Kruxet är att jag ingen mer Oxascand har, men Lergigan och Theralen (standardmediciner för alla med psykisk sjukdom) har jag i alla fall i mängder. Theralen kan man överdosera. Jag ska bara ta ett rör (den är flytande), men jag brukar ta fyra, fem rör. Man vill ju ha lite (mycket) effekt.

Förhoppningsvis får jag en lugn kväll. Synd bara att jag endast blir lugn på kemisk väg.

MVH/Herr X

När jag mår sämre behöver jag ibland någon att prata med. Det behöver inte handla om mitt mående, nästan vad som helst funkar. En stunds distraktion, något att fokusera på. Ringt är precis vad jag gjort ikväll.

Det första samtalet gick till min kompis. Vi stötte på varandra på psykakuten sent igår kväll. Han låg där över natten i ett så kallat observationsrum och tittade ut i korridoren där jag vankade. Han hade hört mig sjunga. Vad trevligt det var att ses! Vi skojade lite om att vi båda var på akutenheten samtidigt.

Det andra samtalet var till min storasyster. Hon är en upptagen kvinna, men hon tog sig tid med mig. Jag gaggade inte så farligt länge, kanske en kvart. Vi avhandlade en rad ämnen förutom ångestproblematiken som fick mig att ringa henne.

Jag kan villigt erkänna att jag till och från har självmordstankar. Men vem hade inte fått det om de varit i mina mysbyxor? Varenda jämra dag mår jag dåligt och nästan all min vakna tid.

Jag har till och med provat att ringa 1177 för att fråga om en viss medusin och dess påverkan på måendet. Fel ställe att vända sig till fick jag veta. Ja, nu vet jag.

Jag vill skrika ut mitt mående över hustaken, jag vill bli sedd, jag vill bli hörd. Ikväll var det i alla fall några som hörde.

MVH/Herr X

Jag är en man född sent 60-tal som söker en kvinna. Du får se ut precis hur som helst, det är på det mentala planet det ska klicka. Själv är jag en "förtidspensionerad" (det kallas att man har sjukersättning) latmask med behandlingsresistent schizofreni.

Jag har en rad intressen, men utövar väl bara två av dem: spela TV-spel och vara ute på den nya flugan Internet. Motionerande och matlagning har jag lagt av med, jag orkar inte med det.

Jag ser relativt normal ut, möjligtvis på gränsen till ful. Stor mage har jag också, det kanske finns kvinns därute som tänder på sånt. Just det, jag har ett utomordentligt intellekt, tippar på att jag har runt 160 i IQ. Men det har man ingen större glädje av. Bättre då med en stor snopp.

Hör av dig så får du min mejl så vi kan lära känna varandra den vägen.

MVH/Herr X

Jag tänkte jag skulle gå till stans bästa krog God vän, men tji fick jag. Stället var stängt. Jag har inte hört nåt om att det skulle gå dåligt för puben, jag fattar ingenting. Jag träffade på han Brajtner, en stammis precis som jag. Vi tog oss ett par bloss och snackade och han var lika orolig som jag.

På den gamla goda tiden (90-talet) hade vi törstiga två ställen att gå till. Förut nämnda God vän och så Olaipuben. Dit kunde man komma i vilket skick som helst och det var sällan man blev nekad att handla i baren. Olaipuben är bort sedan en del år, om nu God vän har slagit igen vet jag inte var jag ska gå när jag vill ut på lokal.

Jag hoppas att Fikret (den as-schyssta ägaren) och hans mannar bara har stängt igen idag och att de öppnar som vanligt imorgon. Ett Norrköping utan God vän är som ett Sahara utan oas.

MVH/Bosse Rulltårta