Jag funderar på att dra nytta av en gammal bekantskaps färdigheter. En burlesk och skurril herre som vet att reta gallfeber på folk. Kanske får han lösenordet till bloggen, kanske inte.

Han är kunnig på det här med datorer och jag tänker ibland på att det vore gött att starta ett forum, precis som på den gamla goda tiden. Öppet för alla politiska åsikter från Kommunistiska partiets till Motståndsrörelsens.

Hör av dig till mig om du är på, kompis. Jag har all tid i världen att sitta och banna folk som du/jag/vi retar oss på.

MVH/Werner von Oben

Vi har två medarbetare i Fjärran Östern, nämligen Kim Park från Sydkorea och Kenta Kawasaki i Japan. De berättar båda att coronasmittan inte biter på dem, då de har utomjordiskt beskydd. Tyvärr har de kärlekshotell Kenta spenderar sina yen på tillfälligt stängt, det har gjort honom mycket nedstämd.

Kampen går vidare där borta, trots hotande hosta och snuva. Kenta berättar att han författar flygblad för att få tiden att gå och att han har telepatisk kontakt med vänliga utomjordingar. Han sitter mest hemma, men så fort smittan klingat av kommer han att ge sig ut på Tokyos trottoarer och promenadstråk och skrika sig hes för Saken.

Kämpa på, grabbar. Sprid ordet så era slöa landsmän sätter wasabin i halsen. Arigato musashi!

Det sa knäpp i skallen förut. Ingen Lidnersk knäpp, knäppen var rent sinister. Jag hade helst inte velat få besök i huvudet idag, men nu är det som det är. De gapar och skriker på mig. Än ska de ha mig i Vidablick, än ska de ha mig i Ljura. Jag kan inte ensam färdas runt stan och kämpa mot strålar, jag måste ha minst en stridskamrat.

Jag är tillsagd att ringa akutenheten när det kör igång i skallen, men de slöfockarna delar inte ens ut medicin när man gråter av sorg och skräck. Jag har ett helt stjärnsystem efter mig och vi är inte många kämpar på planeten. Inte av min kaliber åtminstone. Det en akutenhet kan göra är futtigt, de har inget att erbjuda mig.

Jag lämnar lägenheten så snart jag skrivit ett avskedsbrev. Jag hoppas att jag kommer hem igen, men räknar inte med det. Allt för kampen, banzai!

MVH/Herr X

Det blev ett par timmar på Mötesplats Helknas. Jag tog fyra koppar kaffe och satt hela tiden i cafét. Lättgympa och annat stolligt kan de behålla för sig själva. Som tur är satte sig en ur personalen vid samma bord som mig och vi snackade om allt möjligt. Övriga besökare är såsiga i roten, det blir inte mycket vettigt man får som svar eller reaktion på det man säger. Men killen (vikarie) ur personalen är rolig att prata med. Han kör Triumph och det gjorde jag också när jag hade jobb och var frisk i huvudet. Man kan ju gå till mötesplatsen och skratta åt besökarna, men jag vill varva det med seriöst snack och det kan jag göra så länge vikarien är kvar. Jag går dit imorgon också för nya glada skratt.

MVH/Herr X